Faller...

Ibland tar livet en oväntad väg, något som man själv inte trodde skulle hända händer. En sekund, ett ögonblick som gör att hela livet och det man trodde man hade framför sig plötsligt faller undan under ens fötter...

Att man kan såra den man bryr sig mest av allt om och älskar, som älskar mig och gör allt för mig är helt obeskrivligt, helt sjukt. Trodde inte någonsin att jag skulle hamna där, det är så emot vad jag tycker!

Kan inte skylla ifrån mig på något alls men kan inte heller säga varför det blev så.
Det var jag, jag var där, men det var som om alla mina känslor och tankar bara försvann för ett tag. Kan inte förklara det på något annat sätt än så hur mycket jag än skulle vilja förstå varför. Som om alla spärrar man har bara försvann...

Det gamla klassiska "det bara hände" stämmer faktiskt bra in, kanske låter som en lätt undanflykt, men har du någonsin hamnat där själv så antar jag att du förstår vad jag menar.

Att det kan göra så ont att se någon man bryr sig så mycket om så ledsen är nog något av det värsta som jag vet. Och vetskapen om att det är jag som har gjort att han mår som han mår, gör ju såklart inte det lättare...

Känns som om man aldrig kan bli förlåten för en sån grej vilket jag verkligen förstår, kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjorde....

Saknaden är redan enorm