Tankar

Ibland undrar jag om jag kanske gör bäst i att leva själv resten av livet, så slipper jag såra någon annan, gång på gång på gång...
Har tänkt mycket på det som har hänt och hur mitt liv ser ut, varför det blev som det blev.

Vet inte vad det är som gör att jag gör som jag gör. Jag vill leva i nuet, men kanske jag inte gör det utan tänker framåt för mycket. Är rädd för att livet ska bli tråkigt, att man ska fastna i något som ser likadant ut dag efter dag resten av livet?
Jag vill att något ska hända hela tiden, nya saker.. blir lätt rastlös annars.

Kan det vara sviter från mitt elvaåriga förhållande, där jag helt plötsligt en dag vaknade upp och undrade vad som hände? Var det så mitt liv skulle se ut?? Inrutat med samma saker som hände dag ut och dag in...Vad ville jag egentligen?

Det var egentligen inget fel på förhållandet, tror bara att vi hade växt ifrån varandra, ville olika saker.Jag ville hela tiden att det skulle hända något, ville ha ut mer av livet.
När jag väl hade lämnat det bakom mig, sålt hus, skaffat mig en egen lägenhet och startat ett nytt liv insåg jag hur jäkla kul man kan ha och hur annorlunda mitt liv blev! Jag stormtrivdes och gör det fortfarande, fram tills det som hände på juldagen.

Jag tror att man tar med sig mycket mer från sitt förflutna än vad man tror och vill inse. Det ligger där i det undermedvetna och gnager och en dag när man minst anar det dyker det upp!!

Det som jag inte riktigt förstår, är att vi hade det ju så underbart..Under ett halvårs tid, med några små svackor, trodde jag att vi hade hittat varandra. Det kändes bra och våra liv var fullt av roligheter, hela tiden någoting på gång, precis som jag ville ha det! Vi umgicks med underbara vänner, var ute och festade tillsammans, tränade och hade fullt upp hela tiden.Gjorde även en hel del saker själva, på var sitt håll.

Men trots detta, blev jag kanske i mitt undermedvetna rädd, rädd för att det roliga en dag skulle ta slut. Att dagarna skulle bli sådär inrutade som jag inte vill ha det, man sover, går till jobbet, kommer hem, sitter i soffan och glor på tv, går och lägger sig....börjar om igen...kanske fick jag panik?
Antagligen utan grund, för jag tror verkligen inte vårat förhållande skulle bli inrutat och tråkigt....

Jag vet inte om det kan vara så, men det är iallafall en tanke som har slagit mig...