Tack...

...alla fina vänner som inte dömmer mig för vad jag har gjort. Att ni finns och ger mig eran tid. Både ni och jag vet och tycker det jag har gjort är fel, men alla kan faktiskt göra misstag. Dom som känner mig vet att jag inte är sån egentligen, vet bara inte vad jag tog mig till, vad som egentligen hände...

Sova kan jag göra, det är det enklaste för då slipper jag tänka..men äta har jag inte gjort på snart två dygn, magen skriker men jag vill inte. Tårarna rinner för det mesta, undrar när dom ska ta slut..

Det är inte så att det är mig själv jag tycker synd om, det har jag bara mig själv att skylla. Men som jag sagt tidigare är den största smärtan saknaden och vetskapen om hur ont jag har gjort en annan människa. En person som inte hade något val, som blev tvingad att bli sårad på grund av något som jag har gjort....